Fakta och fördomar!

Det finns ett ton fördomar kring våra hundar. Mycket lever kvar från gammal forskning, andra har uppkommit efter mediaprofiler som kallar sig för hundtränare. Idag ska vi gå igenom vad det är som gäller egentligen! 

Hunden blir vad vi gör den till!

Det är ofta en hör detta uttryck, speciellt när det kommer till hundar som har dåligt rykte, till exempel kamphunden. "Hunden blir vad vi gör den till, det handlar om uppfostran, miljö och ledarskap inte vad det är för ras". 

Detta är en ganska så knepig fördom som många fortfarande håller fast vid. Sanningen är att alla våra raser har avlats fram till ett specifikt syfte, huruvida det är jakt, vakt, vall, drag eller kamp. Dessa nedärvda egenskaper går inte att träna bort. En skulle aldrig skaffa en jakthund och förvänta sig att det går att träna bort jakten, eller en vinthund och förvänta sig att det går att träna bort viljan att springa fort. Vi kan påverka hundens liv till stor del genom träning och uppfostring, men hundens ursprungliga arbetsområde kommer alltid finnas kvar i viss mån. 

Blandraser är friskare!

En sanning med modifikation! Blandraser av första generationen (renras + renras) är oftast friskare, ja. Om vi blandar två vitt skilja genuppsättningar får vi en friskare hund då det krävs dubbla anlag för att sjukdomar ska uppstå.

Om vi däremot avlar vidare på en första generationens blandras så blir hundarna oftast sjukare och sjukare. I och med att hunden har genuppsättning från två olika raser, alltså ett gäng enkla anlag, är det större risk att vi parar hunden med en individ som har samma enkla anlag. Ju fler led vi parar, desto fler gener som svarar på varandra.

Om vi dessutom parar vår förstagenerationsblandras med en hund av liknande ras så är det väldigt stor risk att generna motsvarar varandra och hunden blir sjuk. 

I jämförelse med renrasiga hundar utför en inte  sjukdoms- och mentaltester i samma utsträckning hos blandrashundar, vilket ställer till det i den statistik vi har på att blandraser är friskare. 

När hunden morrar måste du säga till på skarpen!

Att morra är en viktig signal för hunden och oss. Hunden säger att den vill ha avstånd, om den inte får avstånd så kan beteendet utvecklas till ett nafs. När vi bannar hunden för att den morrar kommer den tillslut att hoppa över denna viktiga signal, och går direkt till att nafsa. 

Backa om din hund morrar och försök utröna varför din hund morrade. Hade den ett ben? Kände den sig trängd i ett hörn? Klappade vi hunden någonstans där hen hade ont? Tänk till och agera sedan utefter vad du kom fram till!

En hund som har ont säger alltid till!

De flesta hundar är smärttåliga varelser som inte säger ett dyft om smärta. Även om vår hund har väldigt ont kan den fortfarande kuta lös och leka och gå milslånga promenader utan att säga till. 

Ta för vana att känna igenom din hund ofta så att du vet hur hen känns i kroppen. Titta extra noga efter beteendeförändringar, det är ett vanligare tecken på smärta än fysiska tecken. Hälta ska alltid tas på fullaste allvar och kollas upp av veterinär. 

Kommentera gärna: